31 oktober idag. Alla helgons afton, All hallows eve, Halloween.

Tycka vad man vill om denna komershelgdag men barnen älskar den! Leo sa nu på kvällen -Jag har längtat hela året till idag. -Jaha, varför då? Vad är så br med idag? -Man får godis!
Sta kars barn, han får visst bara godis en dag per år, på halloween ;) (eller inte)

Dagen idag började lite lagom skrämmande med upptäckten att vi inte hade något vatten. Tydligen hade fler än vi samma problem och ingen visste riktigt var grundproblemet satt. Turligt nog löste sig vattenfrågan för oss ganska snabbt och vi slapp åka och fylla dunkar i den vattentank som ställts ut i området.

Istället för att oroa oss för vatten åkte jag och barnen till parken zoo där vi mötte upp med Hanna och hennes lille Elliot för en tur i djur/spökparken. Där träffde vi både spöken oxh häxor och såg många av kattdjuren som var riktigt pigga tack vare det milda vädret.

Efter några timmar, när både barn och mammor började bli lagom trötta, tackade vi för oss. Vi sa hej då till Hanna och Elliot och åkte via äffaren hem för en stunds rekreation och mat innan kvällens godisjakt.

För att barnen skulle kunna knacka på hos farmor och farfar och fler bekanta, utan att bi helt slut i benen, valde vi att ta bilen bort till förstnämnda, låt den stå kvar och ta en promenad tillbaka hemåt samtidigt som Leo och Tyra sprang från dörr till dörr och sa "Bus eller Godis!" Allt gick jättebra tills vi var hemma på vår egen gata och barnen knackade på näst sista huset. Där inne väntade riktigt bus och läskiga masker. När Leo och Tyra knackat på och ställt sin fråga hoppade ett monster fram bakom ett hörn. Både Leo och Tyra hoppade och skrek till och Tyra tyckte inte alls att det var ok. Tur att sista huset vi skulle besöka var bekanta ansikten, annars hade inte Tyra gått dit. Slutet gott, allting gott. Speciellt allt godis de tröck i sig innan de stupade i säng redo för en ny dag imorgon, en ny månad.

Idag var ingen rolig dag... Inte alls.

Idag är på dagen 6 år sedan älskade mamma vandrade vidare (se mitt förra inlägg).

Idag var oxå dagen jag vaknade, åt en banan och drack ett glas mjölk till frukost. Lämnade barn på dagis och åkte till jobbet. Blev som vanligt hungrig lagom till förmiddagsfikat men fick inte äta. Fortsatte fram till lunch och var nu riktigt hungrig. Men fick inte äta. Anledningen undrar ni nu. Idag var dagen jag skulle genomgå en gastroskopi för att kanske få ett svar till varför jag haft ont i magen ett bra tag. Jag var jättenervös och orolig när jag satte mig i väntrummet och väntade på min tur. Efter en liten stunds väntande var det så min tur. Undersökningen var inte alls rolig och jag var helt slut efter de få men långa minutrarna. Skönt att veta att i stort sett allt såg bra ut, dock har jag ett bråck på magmunnen som jag får medicinera för, annars var det inget konstigt med resultatet av undersökningen.

Nu hinkar jag vatten för att försöka få ordning på vätskebristen från dagen och den dukande huvudvärken som hör till.

Hoppas på en bättre dag imorgon och en skön start på helgen. 

Jag saknar dig! Nu är det snart 6 år sedan du inte orkade mer. 6 år sedan sjukdomen vann kampen. 6 år sedan du somnade för att aldrig mer vakna.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Tänker på dig och saknar dig!

Det är så mycket jag skulle vilja prata med dig om, visa dig, uppleva tillsammans med dig. Jag hade velat att mina barn skulle ha dig vid sin sida, du hade utan tvekan varit världens bästa mormor. Tänk vilka tokigheter du skulle ha hittat på tillsamman med dem. Tänk vad du hade älskat dem som du älskade alla som stod dig nära.

Jag pratar om dig med Leo, vill att han ska veta vem du var. Visar bilder, berättar historier. Samma kommer jag berätta för Tyra när hon är stor nog att förstå. Tyra ser dig på bild, pekar och säger -Momo! Det värmer! Leo vet att du var hans mormor, min mamma, att du inte lever längre, att du är död. Det skär i hjärtat när han säger det. Hans ord gör det mer verkligt. 

Det är snart 6 år sedan den dagen jag kramade om dig där du låg i sjukhussängen. Kramade om dig hårt och sa att jag älskar dig, att vi alla älskar dig. Jag kramade om dig och du dog i mina armar. 

Jag önskar att du varit här så jag kunde dela med mig av mitt liv till dig, frågat om råd och stöd om sånt man vill prata med sin mamma om, sånt man behöver sin mamma för. 

Du finns för alltid i mitt hjärta och jag kommer för alltid att sakna dig!

Jag älskar dig mamma!

Äntligen en liten stund vid bloggen. Tänk att man kan ha så mycket att pyssla med hela tiden så det där skrivandet som man tycker så hila mycket om för det mesta verkar hamna i skym undan. Men nu är jag här iallafall.

I lördags var alltså Robin och jag på preimären av Scenknutens uppsättning av "The Producers - Det våras för Hitler". En, som det har stått i tidningen redan, fartylld och komisk musikal med glimten i ögat. Både Robin och skrattade högt på flera ställen samtidigt som vissa detaljer tyvärr kändes lite sönderrepeterade, eller så var det helt enkelt premiärnerverna som gjorde sitt till. I det stora hela var det en underbar föreställning som både jag och Robin uppskattade och som vi rekomenderart starkt som en av Scenknutens bästa de senaste åren (Grease undantaget som är en personlig favorit).

Efter teatern var tanken att vi skulle ut och äta på tu man hand. Men då vi lämnat barnen hos farmor och farfar innan teatern och fått en liten enkel lunch (eftersom de inte hade nåt hemma och planerat) bestående av stekta ägg, korv, stekt potatis, potatissallad och rödbetsallad, var varken Robin eller jag speciellt hungriga. Vi tog helt enkelt och åkte hem, placerade oss i soffan och körde ett mini-maraton med de "Walking dead"-avsnitt vi hade kvar. Barnen skulle ju ändå sova hos formor och farfar.

På söndag fick vi lite sovmorgon och vaknade av oss själva kl 8. Kl 8! När man har sovmorgon! Konstigt hur man ändrar sig. Kan inte ens minnas när jag sov längre än till kl 9 senast. Hur som helst. Efter en liten frukost bar det av till Robins föräldrar för att åter igen åka ner på stan för födelsedagslunch för Robins moster som fyllt 70 år. Det blev en liten utmaning eftersom: 1. Tyra inte var helt 100 med febervarning och blåsor i munnen 2. Restaurangen var Ming Palace, kanske inte vårt förstahandsval just för barnens skull. Men det fick gå. Tacka vet jag dagens teknik. Tyra tröttnade, som väntat, redan innan alla hunnit sätta sig vid bordet så fram åkte min telefon i ett försök att få henne kvar vid sin plats någotlunda lugn. Barnspelet var roligt i ungefär 2 minuter innan nåt nytt skulle testas och tryckas hej vilt på. Tillslut hittade jag ett 15 min långt youtube-klipp från "busigt lärande" med en blandning av barnsånger illustrerade med diverse tecknat och animerat som gick hem hos både Leo och Tyra så den gick på repeat jag vet inte hur många gånger. Allt som allt tycker jag att barnen skötte sig så bra som man kan förvänta sig av en fem åring och en snart två åring en halvförkyld söndag i oktober.

Efter en lång arbetsdag igår, som alla tisdagar, ser jag extra mycket fram emot att sluta tidigt på onsdagar. Hämta på dagis i lugn ooch ro, hinna umgås med min små älsklingar och känna att man kan landa hemma.

Idag sken solen från en klarblåhimmel så när barn och hund var hämtade stannade vi ute i trädgården en stund. Gungade, busade och blev hungriga på mellis. Tack vare det fina vädret kunde vi avnjuta lite varm choklad och pastejmackor i solen på altanen. 

Efter mellis ville Leo gå in och bygga på Legot han fick på sin födelsedag så vi tog alla och klädde av ytterkläder och gick in i stugvärmen. Leo gick in till sig och började bygga polisbilar och Tyra och jag satte oss i soffan och lyssnade på SR P4as intervju med scenknutengänget inför premiären av "The Producers-Det våras för Hitler"  som går av stapeln på lördag på Eskilstuna teater. Självklart ska jag och Robin gå dit och avnjuta vad jag tror kommer bli en toppenföreställning. Recention kommer efter lördag.

På grund av vårt inplanerade teaterbesök på lördag kommer barnen sova hos farmor och farfar och Robin och jag tar en eftermiddag och kväll för oss själva. Ibland är det skönt att bara få vara Pernilla och Robin även om vi älskar att vara mamma och pappa resten av tiden.

Nu vankas middag med korv och stuvade grönsaker och en förhopppningsvis fortsatt lugn onsdagskväll.

Grattis min älskade unge! Idag blir du 5 år! Tänk vad tiden har gått fort, tänk vad mycket vi har hunnit uppleva tillsammans. Som du sa imorse, nu är du aldrig mera 4 år och det kan vi inte ändra på. Hur mycket man än vill att tiden ska gå lite långsammare. 5 år! Grattis!

Och vilket liv sen som började en måndagsmorgon på Mälarsjukhuset, där jag legat med ordination vila, vila och vila, sedan fredagen, med att tre läkare kom in på rummet och förklarade för mig att de hade bestämt att Leo var tvungen att komma ur magen, inte så mycket för hans skull som för min. Imorgon sa de, då tisdag, skulle jag ner på operation. Nej sa jag, det passar inte för Robin, som då pluggade, har tenta imorgon. Läkarna bara skrattade och sa att den får han hoppa över. Sagt och gjort, det blev bestämt. Läkarna gick och skulle boka in operationstid till tisdagen och jag ringde Robin och berättade och försökte smälta all information. Efter en liten stund, kl 09,30 ca, kommer en av läkarna tillbaka med beskedet att det inte finns några lediga tider på operation imorgon och undrar när jag åt senast. -Frukost halv nio ungefär svarar jag. -När drack du senast? -Jag dricker lite hela tiden, svarade jag eftersom jag hade en vattenflaska bredvid sängen. -Bra! Då tar vi bort flaskan och så ska du vara på operation kl 14 idag.

Chock! Tumult bland all information. Ringer Robin igen och säger -Grattis, du ska bli pappa...idag! -Va?! Varför ska jag till din pappa?! får jag till svar innan informationen riktigt hann sjunka in och han meddelade att han skulle komma direkt.

Får information av en sköterska hur operationen kommer att gå till, att det är ganska kallt i operationsrummet så när Leo är ute kommer de ta honom till ett rum på sidan om för undersökning och sedan kommer han tillbaka till mig.

Jag förbereddes och åkte ner till operation till kl 14 som bestämt. Fick ryggmärgsbedövning som inte kändes ett skvatt men tog ända upp i bröstkorgen. Kände mig som Jesus på korset där jag låg på den smala britsen med iaf en arm rakt ut åt sidan (minnet är lite groggy här). Läkarna tvättar och diskuterar. Jag ber dem att vara försiktiga med min tatuering som sitter i höger ljumske, de ska se vad de kan göra. Operationen börjar och jag känner hur det rycker och drar, men inget gör ont, skönt. Det rycker och drar, rycker och drar men de får inte ut Leo, han ligger där han ligger. Tillslut ställer sig den lite runde narkosläkaren med sin mage tryckt mot mitt huvud och trycker till uppifrån på min mage och då ändligen kommer Leo ut! Jag kommer ihåg att jag sa -Ja, han skriker iallafall!

Han visas upp och tas iväg, som det var sagt, för undersökning och Robin följer med. Läkarna börjar sy ihop mig, ingen Leo har kommit tillbaka men det tänker inte jag på precis då. När läkarna är klara tittar den ene upp över operationsduken och säger med glimten i ögat -Vi klarade tatueringen!

Jag görs iordning och körs till uppvaket där jag ska ligga tills jag får tillbaka känseln i benen. Robin kommer ner och visar bilder på vår underbara pojk. Först där och då började jag tänka på varför han inte hade kommit tillbaka som sköterskan sagt att han skulle. Robin berättar hur de tagit Leo till rummet på sidan om och barnläkaren börjat lyssna på hjärta och lungor och hur han sedan skakat på huvudet. Robin hade blivit helt kall i hela kroppen och tänkt det värsta. Leo lades i kuvös och kördes i ilfart upp till neonatalavdelningen där han kopplades upp i diverse aparatur som mätte än det ena än det andra och fick andninghjälp genom så kallad cepap.

Känseln kom sakta men säkert tillbaka i benen och jag kördes upp till BB där jag skulle ligga för övervakning. Det dröjde näsan sex timmar från operation tills jag var pigg nog att sitta i rullstol och äntligen få träffa min son, min Leo. Liten som en fågelunge med sina 2410g i en blöja storlek 0 som satt nästan i armhålorna. Så liten och hjälplös.

11 dagar fick vi ligga kvar på neonatalavdelning. 11 dagar som blandades med hopp och förtvivlan. Minns speciellt en av de första nätterna då jag fortfarande låg inne på BB och Leo en korridor bort och en läkare kommer in mitt i natten och berättar att det kommit blod (om det var i cepapen eller sonden från magen har jag förträngt men det var blod där det inte skulle vara blod iallafall) och både Robin och jag blev helt kalla inombords.

Vi hade tur, vi hade en stark liten kille, en stark liten kille som kämpade tappert och som efter 11 dagar fick följa med oss hem. En stark liten kille som idag blir 5 år!

Stort Grattis min älskade Leo! 

För 5 år sedan vid den här tiden låg jag inlagd på förlossningsavdelningen sen dryga 24 timmar tillbaka. Jag var tillsagd att vila och ta det lungt då mitt blodtryck hade skenat iväg och min kropp skickade massvis av signaler på att jag inte mådde helt ok. Men jag mådde bra, intalade jag mig, inga problem kör på! Ända tills läkaren sa stop, sakta ner. Jag låg alltså där, i en smal lite obekväm säng, uppkopplad flera gånger om dagen mot en maskin som mätte en massa saker på mig och min lilla son inne i magen. Min lilla älskling som var planerad att ligga där inne till omkring 15e november. Min lilla älskling som jag idag flängt runt och fixat det sista inför hans 5 årskalas. För han fick inte ligga kvar i den gosiga magen till november. Idag för 5 år sedan hade jag inte en tanke på att min Leo skulle komma redan 11 oktober men så blev det och imorgon är dagen D. Dinosauriekalas för dagiskompisarna och på söndag kan jag se tillbaka 5 år och minnas frågan jag fick halv tio på morgonen den 11 oktober 2010: när åt du senast?  Du ska vara på operation kl 14". Men den" historien håller jag lite på 😊

Stay tuned!

Dagen började som alla andra vardagsmorgnar med att klockan ringde kl 5,45. Tröttare än tröttast valde jag att snooza en kvart, lugnt tänkte jag och föll i djup sömn direkt. Pling plong och klockan slår 06.00, jag blundar och nästa gång jag tittar på klockan är hon 06.19.... What the....?! Vad hände där egentligen? Som en raket flög jag upp ur sängen, lyckades få upp två supertrötta barn och komma ut till bilen i vanlig tid, dvs ca 06,40 (!) Fick dock offra frukost, morgonfika-macka och lunchlåda men det kunde jag lösa under dagen. 

Lämnar i lugn och ro två duktiga barn och åker för att lämna hunden hos svärföräldrarna och vad händer, jag svänger åt FEL håll...! Bara att vända och åka tillbaka. Hund lämnad och jag äntligen på plats vid jobbet, nu hungrig! Tar en powerwalk genom hela sjukhuset till kiosken som är det enda stället som har öppet såhär tidigt på morgonen och lyckas hitta tvåå yoghurtar att peta i mig, en direkt och en vid fikat. Magen inte helt nöjd. Redan vid elva börjar den kurra och signalera inför lunch så när det väl blev dags traskade jag iväg till lunchrestaurangen, några långa korridorer bort, för att inhandla nåt att stilla min hunger med. Idag föll valet på den klassiska torsdagsrätten ärtsoppa och pannkaka. Plockar ihop mina lådor med soppa, pannkaka och sylt och grädde och ställer mig i kassan. Där kommer upptäckten, plånboken ligger kvar i skåpet några långa korridorer bort... Jaha, blev att ställa maten i kassan, traska de långa korridorerna tillbaka, hämta plånkan, traska de långa korridorerna tillbaka, då äntligen betala för att sedan traska de långa korridorerna tillbaka och äntligen, äntligen stilla magens avgrundsvrål.

Peppar peppar flöt resten av dagen på fram till nu. Efter hämtning på dagis tog vi oss till sånglekstunden som Leo varit anmäld till och skulle ha gått på tre gånger redan men som idag blev första gången på grund av diverse smittor och sjukdommar som avlöst varandra de senaste veckorna. På söndag har de sitt första framträdande, Leo får göra sitt bästa helt enkelt, han tyckte iallafall att det var roligt och det är ju det viktigaste!

Nu har kvällsmaten inmundigats och Tyra gjorts klar för sängen medan Leo tittar på superhjältar (den nya fascinationen) på tv i väntan på att pappa Robin kommer hem från jobbet. 

Imorgon är det fredag och full fart mot helgen eller hur man brukar säga. En ny dag med nya chanser till försovning, rörighet och glömska, eller så blir det helt enkelt en helt underbar dag fylld med lugn, harmoni och lycka, eller vad sägs om en helt galen kombo av de båda. 

Stay tuned mina vänner, stay tuned :)