Grattis min älskade unge! Idag blir du 5 år! Tänk vad tiden har gått fort, tänk vad mycket vi har hunnit uppleva tillsammans. Som du sa imorse, nu är du aldrig mera 4 år och det kan vi inte ändra på. Hur mycket man än vill att tiden ska gå lite långsammare. 5 år! Grattis!

Och vilket liv sen som började en måndagsmorgon på Mälarsjukhuset, där jag legat med ordination vila, vila och vila, sedan fredagen, med att tre läkare kom in på rummet och förklarade för mig att de hade bestämt att Leo var tvungen att komma ur magen, inte så mycket för hans skull som för min. Imorgon sa de, då tisdag, skulle jag ner på operation. Nej sa jag, det passar inte för Robin, som då pluggade, har tenta imorgon. Läkarna bara skrattade och sa att den får han hoppa över. Sagt och gjort, det blev bestämt. Läkarna gick och skulle boka in operationstid till tisdagen och jag ringde Robin och berättade och försökte smälta all information. Efter en liten stund, kl 09,30 ca, kommer en av läkarna tillbaka med beskedet att det inte finns några lediga tider på operation imorgon och undrar när jag åt senast. -Frukost halv nio ungefär svarar jag. -När drack du senast? -Jag dricker lite hela tiden, svarade jag eftersom jag hade en vattenflaska bredvid sängen. -Bra! Då tar vi bort flaskan och så ska du vara på operation kl 14 idag.

Chock! Tumult bland all information. Ringer Robin igen och säger -Grattis, du ska bli pappa...idag! -Va?! Varför ska jag till din pappa?! får jag till svar innan informationen riktigt hann sjunka in och han meddelade att han skulle komma direkt.

Får information av en sköterska hur operationen kommer att gå till, att det är ganska kallt i operationsrummet så när Leo är ute kommer de ta honom till ett rum på sidan om för undersökning och sedan kommer han tillbaka till mig.

Jag förbereddes och åkte ner till operation till kl 14 som bestämt. Fick ryggmärgsbedövning som inte kändes ett skvatt men tog ända upp i bröstkorgen. Kände mig som Jesus på korset där jag låg på den smala britsen med iaf en arm rakt ut åt sidan (minnet är lite groggy här). Läkarna tvättar och diskuterar. Jag ber dem att vara försiktiga med min tatuering som sitter i höger ljumske, de ska se vad de kan göra. Operationen börjar och jag känner hur det rycker och drar, men inget gör ont, skönt. Det rycker och drar, rycker och drar men de får inte ut Leo, han ligger där han ligger. Tillslut ställer sig den lite runde narkosläkaren med sin mage tryckt mot mitt huvud och trycker till uppifrån på min mage och då ändligen kommer Leo ut! Jag kommer ihåg att jag sa -Ja, han skriker iallafall!

Han visas upp och tas iväg, som det var sagt, för undersökning och Robin följer med. Läkarna börjar sy ihop mig, ingen Leo har kommit tillbaka men det tänker inte jag på precis då. När läkarna är klara tittar den ene upp över operationsduken och säger med glimten i ögat -Vi klarade tatueringen!

Jag görs iordning och körs till uppvaket där jag ska ligga tills jag får tillbaka känseln i benen. Robin kommer ner och visar bilder på vår underbara pojk. Först där och då började jag tänka på varför han inte hade kommit tillbaka som sköterskan sagt att han skulle. Robin berättar hur de tagit Leo till rummet på sidan om och barnläkaren börjat lyssna på hjärta och lungor och hur han sedan skakat på huvudet. Robin hade blivit helt kall i hela kroppen och tänkt det värsta. Leo lades i kuvös och kördes i ilfart upp till neonatalavdelningen där han kopplades upp i diverse aparatur som mätte än det ena än det andra och fick andninghjälp genom så kallad cepap.

Känseln kom sakta men säkert tillbaka i benen och jag kördes upp till BB där jag skulle ligga för övervakning. Det dröjde näsan sex timmar från operation tills jag var pigg nog att sitta i rullstol och äntligen få träffa min son, min Leo. Liten som en fågelunge med sina 2410g i en blöja storlek 0 som satt nästan i armhålorna. Så liten och hjälplös.

11 dagar fick vi ligga kvar på neonatalavdelning. 11 dagar som blandades med hopp och förtvivlan. Minns speciellt en av de första nätterna då jag fortfarande låg inne på BB och Leo en korridor bort och en läkare kommer in mitt i natten och berättar att det kommit blod (om det var i cepapen eller sonden från magen har jag förträngt men det var blod där det inte skulle vara blod iallafall) och både Robin och jag blev helt kalla inombords.

Vi hade tur, vi hade en stark liten kille, en stark liten kille som kämpade tappert och som efter 11 dagar fick följa med oss hem. En stark liten kille som idag blir 5 år!

Stort Grattis min älskade Leo! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...och vabruari vrider verkligen ut de allra sista dropparna.... Efter en härlig vecka i Sälen (bilder finns på min instagram pernilladaverstam) var det tunga ögonlock som öppnade sig imorse. Leo kämpade sig ur sängen för att ta sig till skolan oc...

Robin har tagit de två stora barnen till pulkabacken och Melvin sover. Efter en natt med övertrötta barn och en väldigt snorig Melvin (vilket resulterade i sju räknade uppvaknande innan kl 03...) och en dag i skidbacken är uppskattar jag en stunds ty...

Hej halloj! Nu är jag tillbaka efter lite jul, nyår och en grå januarimånad och börjar fundera på det här med våra galna ideal.... Av olika anledningar har jag räknat ut mitt bmi här i dagarna och döm om min förvåning när jag precis passerar värd...

Hipp hipp hurra för den bästa Tyra idag!Älskade unge! Idag fyller du 3 år! Vilken underbart härlig person du hunnit bli. Du vet vad du vill, det är då ett som är säkert. Visst går saker ibland överstyr men du är alltid den att första skratta och gå v...

....ja, som varje år. Så börjar det alltid och varje gång undrar man hur man tillslut fick den någonlunda rak förra året. Men tillslut står man där (läs: ligger man genomsvettig under granen, öm i fingrarna efter ett evighets skruvande och allergipri...