Äntligen en liten stund vid bloggen. Tänk att man kan ha så mycket att pyssla med hela tiden så det där skrivandet som man tycker så hila mycket om för det mesta verkar hamna i skym undan. Men nu är jag här iallafall.

I lördags var alltså Robin och jag på preimären av Scenknutens uppsättning av "The Producers - Det våras för Hitler". En, som det har stått i tidningen redan, fartylld och komisk musikal med glimten i ögat. Både Robin och skrattade högt på flera ställen samtidigt som vissa detaljer tyvärr kändes lite sönderrepeterade, eller så var det helt enkelt premiärnerverna som gjorde sitt till. I det stora hela var det en underbar föreställning som både jag och Robin uppskattade och som vi rekomenderart starkt som en av Scenknutens bästa de senaste åren (Grease undantaget som är en personlig favorit).

Efter teatern var tanken att vi skulle ut och äta på tu man hand. Men då vi lämnat barnen hos farmor och farfar innan teatern och fått en liten enkel lunch (eftersom de inte hade nåt hemma och planerat) bestående av stekta ägg, korv, stekt potatis, potatissallad och rödbetsallad, var varken Robin eller jag speciellt hungriga. Vi tog helt enkelt och åkte hem, placerade oss i soffan och körde ett mini-maraton med de "Walking dead"-avsnitt vi hade kvar. Barnen skulle ju ändå sova hos formor och farfar.

På söndag fick vi lite sovmorgon och vaknade av oss själva kl 8. Kl 8! När man har sovmorgon! Konstigt hur man ändrar sig. Kan inte ens minnas när jag sov längre än till kl 9 senast. Hur som helst. Efter en liten frukost bar det av till Robins föräldrar för att åter igen åka ner på stan för födelsedagslunch för Robins moster som fyllt 70 år. Det blev en liten utmaning eftersom: 1. Tyra inte var helt 100 med febervarning och blåsor i munnen 2. Restaurangen var Ming Palace, kanske inte vårt förstahandsval just för barnens skull. Men det fick gå. Tacka vet jag dagens teknik. Tyra tröttnade, som väntat, redan innan alla hunnit sätta sig vid bordet så fram åkte min telefon i ett försök att få henne kvar vid sin plats någotlunda lugn. Barnspelet var roligt i ungefär 2 minuter innan nåt nytt skulle testas och tryckas hej vilt på. Tillslut hittade jag ett 15 min långt youtube-klipp från "busigt lärande" med en blandning av barnsånger illustrerade med diverse tecknat och animerat som gick hem hos både Leo och Tyra så den gick på repeat jag vet inte hur många gånger. Allt som allt tycker jag att barnen skötte sig så bra som man kan förvänta sig av en fem åring och en snart två åring en halvförkyld söndag i oktober.

Efter en lång arbetsdag igår, som alla tisdagar, ser jag extra mycket fram emot att sluta tidigt på onsdagar. Hämta på dagis i lugn ooch ro, hinna umgås med min små älsklingar och känna att man kan landa hemma.

Idag sken solen från en klarblåhimmel så när barn och hund var hämtade stannade vi ute i trädgården en stund. Gungade, busade och blev hungriga på mellis. Tack vare det fina vädret kunde vi avnjuta lite varm choklad och pastejmackor i solen på altanen. 

Efter mellis ville Leo gå in och bygga på Legot han fick på sin födelsedag så vi tog alla och klädde av ytterkläder och gick in i stugvärmen. Leo gick in till sig och började bygga polisbilar och Tyra och jag satte oss i soffan och lyssnade på SR P4as intervju med scenknutengänget inför premiären av "The Producers-Det våras för Hitler"  som går av stapeln på lördag på Eskilstuna teater. Självklart ska jag och Robin gå dit och avnjuta vad jag tror kommer bli en toppenföreställning. Recention kommer efter lördag.

På grund av vårt inplanerade teaterbesök på lördag kommer barnen sova hos farmor och farfar och Robin och jag tar en eftermiddag och kväll för oss själva. Ibland är det skönt att bara få vara Pernilla och Robin även om vi älskar att vara mamma och pappa resten av tiden.

Nu vankas middag med korv och stuvade grönsaker och en förhopppningsvis fortsatt lugn onsdagskväll.

Grattis min älskade unge! Idag blir du 5 år! Tänk vad tiden har gått fort, tänk vad mycket vi har hunnit uppleva tillsammans. Som du sa imorse, nu är du aldrig mera 4 år och det kan vi inte ändra på. Hur mycket man än vill att tiden ska gå lite långsammare. 5 år! Grattis!

Och vilket liv sen som började en måndagsmorgon på Mälarsjukhuset, där jag legat med ordination vila, vila och vila, sedan fredagen, med att tre läkare kom in på rummet och förklarade för mig att de hade bestämt att Leo var tvungen att komma ur magen, inte så mycket för hans skull som för min. Imorgon sa de, då tisdag, skulle jag ner på operation. Nej sa jag, det passar inte för Robin, som då pluggade, har tenta imorgon. Läkarna bara skrattade och sa att den får han hoppa över. Sagt och gjort, det blev bestämt. Läkarna gick och skulle boka in operationstid till tisdagen och jag ringde Robin och berättade och försökte smälta all information. Efter en liten stund, kl 09,30 ca, kommer en av läkarna tillbaka med beskedet att det inte finns några lediga tider på operation imorgon och undrar när jag åt senast. -Frukost halv nio ungefär svarar jag. -När drack du senast? -Jag dricker lite hela tiden, svarade jag eftersom jag hade en vattenflaska bredvid sängen. -Bra! Då tar vi bort flaskan och så ska du vara på operation kl 14 idag.

Chock! Tumult bland all information. Ringer Robin igen och säger -Grattis, du ska bli pappa...idag! -Va?! Varför ska jag till din pappa?! får jag till svar innan informationen riktigt hann sjunka in och han meddelade att han skulle komma direkt.

Får information av en sköterska hur operationen kommer att gå till, att det är ganska kallt i operationsrummet så när Leo är ute kommer de ta honom till ett rum på sidan om för undersökning och sedan kommer han tillbaka till mig.

Jag förbereddes och åkte ner till operation till kl 14 som bestämt. Fick ryggmärgsbedövning som inte kändes ett skvatt men tog ända upp i bröstkorgen. Kände mig som Jesus på korset där jag låg på den smala britsen med iaf en arm rakt ut åt sidan (minnet är lite groggy här). Läkarna tvättar och diskuterar. Jag ber dem att vara försiktiga med min tatuering som sitter i höger ljumske, de ska se vad de kan göra. Operationen börjar och jag känner hur det rycker och drar, men inget gör ont, skönt. Det rycker och drar, rycker och drar men de får inte ut Leo, han ligger där han ligger. Tillslut ställer sig den lite runde narkosläkaren med sin mage tryckt mot mitt huvud och trycker till uppifrån på min mage och då ändligen kommer Leo ut! Jag kommer ihåg att jag sa -Ja, han skriker iallafall!

Han visas upp och tas iväg, som det var sagt, för undersökning och Robin följer med. Läkarna börjar sy ihop mig, ingen Leo har kommit tillbaka men det tänker inte jag på precis då. När läkarna är klara tittar den ene upp över operationsduken och säger med glimten i ögat -Vi klarade tatueringen!

Jag görs iordning och körs till uppvaket där jag ska ligga tills jag får tillbaka känseln i benen. Robin kommer ner och visar bilder på vår underbara pojk. Först där och då började jag tänka på varför han inte hade kommit tillbaka som sköterskan sagt att han skulle. Robin berättar hur de tagit Leo till rummet på sidan om och barnläkaren börjat lyssna på hjärta och lungor och hur han sedan skakat på huvudet. Robin hade blivit helt kall i hela kroppen och tänkt det värsta. Leo lades i kuvös och kördes i ilfart upp till neonatalavdelningen där han kopplades upp i diverse aparatur som mätte än det ena än det andra och fick andninghjälp genom så kallad cepap.

Känseln kom sakta men säkert tillbaka i benen och jag kördes upp till BB där jag skulle ligga för övervakning. Det dröjde näsan sex timmar från operation tills jag var pigg nog att sitta i rullstol och äntligen få träffa min son, min Leo. Liten som en fågelunge med sina 2410g i en blöja storlek 0 som satt nästan i armhålorna. Så liten och hjälplös.

11 dagar fick vi ligga kvar på neonatalavdelning. 11 dagar som blandades med hopp och förtvivlan. Minns speciellt en av de första nätterna då jag fortfarande låg inne på BB och Leo en korridor bort och en läkare kommer in mitt i natten och berättar att det kommit blod (om det var i cepapen eller sonden från magen har jag förträngt men det var blod där det inte skulle vara blod iallafall) och både Robin och jag blev helt kalla inombords.

Vi hade tur, vi hade en stark liten kille, en stark liten kille som kämpade tappert och som efter 11 dagar fick följa med oss hem. En stark liten kille som idag blir 5 år!

Stort Grattis min älskade Leo! 

För 5 år sedan vid den här tiden låg jag inlagd på förlossningsavdelningen sen dryga 24 timmar tillbaka. Jag var tillsagd att vila och ta det lungt då mitt blodtryck hade skenat iväg och min kropp skickade massvis av signaler på att jag inte mådde helt ok. Men jag mådde bra, intalade jag mig, inga problem kör på! Ända tills läkaren sa stop, sakta ner. Jag låg alltså där, i en smal lite obekväm säng, uppkopplad flera gånger om dagen mot en maskin som mätte en massa saker på mig och min lilla son inne i magen. Min lilla älskling som var planerad att ligga där inne till omkring 15e november. Min lilla älskling som jag idag flängt runt och fixat det sista inför hans 5 årskalas. För han fick inte ligga kvar i den gosiga magen till november. Idag för 5 år sedan hade jag inte en tanke på att min Leo skulle komma redan 11 oktober men så blev det och imorgon är dagen D. Dinosauriekalas för dagiskompisarna och på söndag kan jag se tillbaka 5 år och minnas frågan jag fick halv tio på morgonen den 11 oktober 2010: när åt du senast?  Du ska vara på operation kl 14". Men den" historien håller jag lite på 😊

Stay tuned!

Dagen började som alla andra vardagsmorgnar med att klockan ringde kl 5,45. Tröttare än tröttast valde jag att snooza en kvart, lugnt tänkte jag och föll i djup sömn direkt. Pling plong och klockan slår 06.00, jag blundar och nästa gång jag tittar på klockan är hon 06.19.... What the....?! Vad hände där egentligen? Som en raket flög jag upp ur sängen, lyckades få upp två supertrötta barn och komma ut till bilen i vanlig tid, dvs ca 06,40 (!) Fick dock offra frukost, morgonfika-macka och lunchlåda men det kunde jag lösa under dagen. 

Lämnar i lugn och ro två duktiga barn och åker för att lämna hunden hos svärföräldrarna och vad händer, jag svänger åt FEL håll...! Bara att vända och åka tillbaka. Hund lämnad och jag äntligen på plats vid jobbet, nu hungrig! Tar en powerwalk genom hela sjukhuset till kiosken som är det enda stället som har öppet såhär tidigt på morgonen och lyckas hitta tvåå yoghurtar att peta i mig, en direkt och en vid fikat. Magen inte helt nöjd. Redan vid elva börjar den kurra och signalera inför lunch så när det väl blev dags traskade jag iväg till lunchrestaurangen, några långa korridorer bort, för att inhandla nåt att stilla min hunger med. Idag föll valet på den klassiska torsdagsrätten ärtsoppa och pannkaka. Plockar ihop mina lådor med soppa, pannkaka och sylt och grädde och ställer mig i kassan. Där kommer upptäckten, plånboken ligger kvar i skåpet några långa korridorer bort... Jaha, blev att ställa maten i kassan, traska de långa korridorerna tillbaka, hämta plånkan, traska de långa korridorerna tillbaka, då äntligen betala för att sedan traska de långa korridorerna tillbaka och äntligen, äntligen stilla magens avgrundsvrål.

Peppar peppar flöt resten av dagen på fram till nu. Efter hämtning på dagis tog vi oss till sånglekstunden som Leo varit anmäld till och skulle ha gått på tre gånger redan men som idag blev första gången på grund av diverse smittor och sjukdommar som avlöst varandra de senaste veckorna. På söndag har de sitt första framträdande, Leo får göra sitt bästa helt enkelt, han tyckte iallafall att det var roligt och det är ju det viktigaste!

Nu har kvällsmaten inmundigats och Tyra gjorts klar för sängen medan Leo tittar på superhjältar (den nya fascinationen) på tv i väntan på att pappa Robin kommer hem från jobbet. 

Imorgon är det fredag och full fart mot helgen eller hur man brukar säga. En ny dag med nya chanser till försovning, rörighet och glömska, eller så blir det helt enkelt en helt underbar dag fylld med lugn, harmoni och lycka, eller vad sägs om en helt galen kombo av de båda. 

Stay tuned mina vänner, stay tuned :)

Men nu är jag tillbaka. Tillbaka i ett försök att fånga min vardag i text och någon bild då och då. En vardag fylld med jobb, barn, dans och kanske en eller annan surprice ;)

Här hemma rullar livet vidare sedan senaste blogginlägget. Lilltösen, som fick namnet Tyra valde tillslut att titta ut den 20e December 2013 och har sedan dess vuxit upp till en kavat liten tjej med stor vilja och nyfikenhet på livet. 

Så är du nyfiken på vad mitt liv kan innehålla, stay tuned för fler uppdateringsr :)

Idag är det alltså 12/12. Dagen bebis beräknas födas. Vaknade imorse smått besviken på att inget hänt under natten. Inte minsta känning på att något skulle vara på g...

Blev att gå upp och fixa frukost till familjen, Robin jobbar hemifrån idag vilket känns tryggt om något mot förmodan skulle få för sig att hända. Efter frukost jagades Leo runt för att få på honom lite kläder innan jag gick ut i förrådet och hämtade in Leos julgran som kläddes med glatt humör :)

Efter klädning av grab gav vi (jag, Leo och Cosmos) oss ut en stund i skogen där vi lekte lite och tittade på djurbajs ;)

Hemma på tomten igen upptäckte Leo till sin stora förskräckelse att likadant bajs som vi hittat i skogen även låg i en stor hög på vår gräsmatta ;) Efter lite efterforskning kom vi fram till att bajset kom från rådjur :)

Inne igen sattes en pannkakssmet och medan den fick jäsa till sig passade Leo och jag på att pyssla lite med klistermärksboken. Idag blev det en tomteverkstad och mushålor i julstämning ;)

Nu håller vi tummarna för att bebis inte bestämt sig för att stanna allt för länge!

Fortsatt trevlig torsdag på er!

Idag är det grått utanför fönstret, temperaturen håller sig över nollan och regnet hänger i luften. Vi håller oss inne idag.

Kl 7 vaknade jag av att Leo kröp upp i sängen bredvid mig och klappade mig på kinden, Mys! Vi klädde på oss och tog en snabb tur i skogen med Cosmos innan det var dags för frukost och lyssna på julkalendern i radion :)

Efter frukost var det äntligen dags för dagens paketöppning :D Idag innehöll paketet en julpysselbok med klistermärken som blev väldigt populär :)

Leo satte igång direkt att klistra in märken på rätt sidor och fyllde snabbt första uppslaget :)

Årets adventskalendrar (ja, han har flera av olika slag ;) ) ger en väldigt bra möjlighet att öva på siffrorna, Leo känner nu igen 1, 2, 3. 4 är lite svårare eftersom den kan se lite olika ut beroende på om den är dataskriven eller inte.

Sen satte vi igång med lite julbaknig. Igår fick Leo roliga pepparkaksformar i paketet så det stod pepparkaksbak på schemat. Tog en liten bit av degen då denna räcker längre än man först tror/kommer ihåg och bättre att baka flera gånger och ha kul rakt igenom än att tvångsbaka hela degen och sen aldrig mer vilja baka pepparkakor ;)

Resultatet blev idag 1½ plåt med lite blandad kompott, allt från stjärnor och granar som sen kan sättas ihop till stående och även sniglar, ekorrar och björnar ;)

Förra veckan var Leo, jag och min mormor i blomsterbutiken och köpte på oss lite julfint att göra julgrupper och pynta fönstren med. Såhär blev mina grupper och köksfönster :) (riktigt nöjd!)

Har nu även satt saffran i blöt för att senare kunna sätta en deg och fylla på frysen med bullar. De går åt i flygande fart av någon anledning ;)

Igår var jag en tur till barnmorskan och åter igen var alla värden jättebra (vikten går ju att diskutera men nu skyller vi på all vätska som valt att sätta sig främst på fötter och fotleder, aj!). Ingen äggvita och bltr på 130/75. Magen har sjunkit en bra bit sen förra veckans besök och bebis ligger nu djupt fixerad och är enligt bm "halvvägs ute" ;) Hoppas bara hon förstår det, tösabiten därinne, att nu är det dags att komma ut! Klagade lite på att jag "bara" har sammandragningar som inte gör ont och bm bara skrattade till svar att jag inte kommer önska sen att det ska göra ont, bara vara glad att klara av första stadiet utan större besvär :)

Så nu väntar vi. Och väntar. Och väntar..... Nu får bebis gärna komma ut.

Dagens mage vecka 38+5

Fortsatt trevlig onsdag på er!